Det hela började av en slump egentligen. Jag hade aldrig ens tänkt tanken på att skaffa kanin, visste inte vad kaninhoppning var eller något om kaniner alls. Men ändå gick det som det gick, det är obeskrivligt… Ni som inte gillar långa texter kan sluta läsa nu.

För-förra sommaren började jag vara tillsammans med en ny kompis, jag fick
sedan reda på att hon och hennes äldre syster hade ett antal kaniner. Hennes storasyster hade lagt ner allt med kaninerna och sket fullständigt i dem, så min kompis hade allt ansvar. När jag kom dit fanns där över 10 kaniner, minns inte antalet exakt. Jag tänkte inte så mycket på det direkt, utan hälsade för första gången i mitt liv på kaninerna. Men när jag kom till hanen som stod längst ner i trefackaren fick jag en varning av min kompis. ”Akta han bits och är farlig.”

Jag öppnar buren ändå, och den stackars kaninen flyger iväg i panik längst in i buren med uppspärrade ögon, och anfaller mig sedan. Jag hinner precis stänga buren, men får en halv chock. Så rädd har jag aldrig någonsin sett ett djur vara, och jag har sett många djur i min tid.

Jag fortsätter vara med den här kompisen, och fortsätter vara med kaninerna, men kan inte sluta tänka på den stackars pojken som sitter där i buren och inte får komma ut då ingen vågar hantera honom. Han fanns i mina takar dygn ut och dygn in, jag skulle göra allt för denna kanin, oavsett vad det krävdes från mig.

Nybörjare och ovetande, men jag gjorde allt som stod i min makt. Så mycket som jag lärde mig den sommaren kommer jag ALDRIG lära mig igen, någonsin. Jag läste allt som jag kom över om kaniner, problemkaniner, aggressivitet, rädsla – ja allt. En vecka efter detta var jag tillbaka från vår semester, då satte jag igång.

Först och främst skulle jag få bort hans rädsla, den skulle bort, han skulle
lära sig att människor inte är farliga, även om han blivit behandlad så. Jag
öppnade buren ca 3 gånger om dagen, och bara satt där. Han anföll ett par
gånger, men högg aldrig. Jag tror det var detta som gjorde att jag fortsatte så pass länge, han var inte aggressiv! Han var rädd och försökte skrämma bort alla genom att låtsas attackera. Allt hängde på hans rädsla för människan.

Jag minns särskilt en gång under denna tid, jag, kompisen och ytterligare en
kompis hade bestämt att vi skulle gå ut med varsin kanin. Jag skulle gå ut med den rädde pojken. När de två andra stod och selade sina kaniner försökte jag få honom att komma fram självmant till mig. Jag minns att han inte gjorde det och jag bara satt och väntade ut honom. När jag suttit så i en kvart blir mina ”kompisar” sura och säger att vi faktiskt ska göra annat idag än att gå med kaninerna, de gick, och jag brydde mig inte. Man tvingar inte ett djur till någonting. När de hade gått satt jag kvar ytterligare fem minuter, och vad gör inte den lille stackaren då? Jo han kommer fram till mig, lugnt och sakta, och nosar på min arm. När han märker att jag inte gör något, inte kastar mig över honom, hör jag en tung suck sen lägger han sig ner intill min arm. Jag satt där med armen i hans bur, med honom intill den, och grät. Jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv…

Sedan var det som att det var nyckeln till alltihop. Han blev överlycklig när
han hörde att haspen skramlade, han sökte sig till mig när jag öppnade buren, och sedan började hanteringen. Den gick okej, inte bra, men okej. Han tyckte fortfarande det var läskigt att bli buren med en hand dock, så det skippade vi helt. Jag ser det inte nödvändigt att bära en kanin med en hand.

Han började få daglig utevistelse i hagen, vilket han trivdes riktigt bra med!
Självklart satt jag alltid där, alltid vid hans sida. Detta var djuret i min
dröm. I oktober månad, när jag kom en eftermiddag för att ge honom en bit gurka och öppnade buren – började han pussa mig i hela ansiktet!

Vi satte igång med hoppningen (då han var uppfödd för detta) och där var han extremt stressad. Han hade i hela sitt liv blivit hoppad och tränad på fel
sätt, dvs ryck i koppel, kort koppel, stamp bakom honom etc. Ni kan ju själva tänka er – hoppning var inte det roligaste.

Jag införskaffade mig en bröstsele, och han slutade vara stressad och bli halvtstrypt av H-selen. Han trivdes i denna helt enkelt, och i mars 2011 startade vipå riktigt för första gången.  Vår första medel-start - 2+2 fel. Han var panikstressad, men hoppade ändå. För MIN skull.  Vi hamnade näst-precis utanför. Stressen avtog tyvärr aldrig, oavsett hur många tävlingar vi var på.

Helt plötsligt vände allt. En dag när jag och kompisen var inne hos henne för
att byta vatten, släpptes bomben. Hennes pappa hade bestämt sig för att ”min” skygga lille pojke skulle säljas. Han tackade för all min hjälp med honom, och sa hejdå. Jag rusade hem, och satte igång med övertalningen om en kanin. Eftersom min mamma är väldigt förstående för sådant här, tack och lov, så fick jag på ett villkor. Han skulle bo kvar på samma ställe.

Sagt och gjort, där bodde han (och jag) i ett halvår innan han flyttade hem
till mig på heltid. När han väl kom hem till mig förändrades allt. Det fanns
inte ett uns av osäkerhet kvar, dock hade han fått flytta in i en stor
tvåvåningsbur med måtten 170x70x70 på båda våningarna. Han blev helt
överlycklig när han hörde att buren öppnades, flög till mig och började pussas.

Idag är han utan tvekan min bästa vän, jag har aldrig fått så bra kontakt med något djur, aldrig. Vi är verkligen ett tillsammans. Han älskar mig lika mycket som jag älskar honom, och det gläder mig. Så fort jag är ledsen är det honom jag söker mig till, min vän, som alltid slickar bort mina tårar och gör mig glad igen. Det är honom jag älskar högt över allt annat, honom jag vill spendera all min lediga tid med.

Från att ha gått från en stressad hoppkanin som nyligen var uppklassad till
medelsvår i bana, till en lugn livsglad pojke som nu skuttar in på svårbanorna nöjt och lugnt, med huvudet högt. Imorgon kan han klassa upp sig till elit, läskigt men sant. Vi har jobbat oss ihop till så mycket, bara vi och ingen annan. Det är just därför jag reagerar när folk säger att vissa kaniner är omöjliga – för det är inga! Från en stressad, livrädd kanin – till en lugn,
tillgiven och livsglad, säger inte det någonting? För mig säger det mer än
någonting annat.

Kaninen i fråga är min älskade Albin, högt älskade Albin, som jag har att tacka för så mycket. Utan honom hade jag aldrig hamnat i kaninhoppningen, aldrig fått uppleva ett sådant band mellan människa och djur, aldrig lärt känna alla underbara kaninmänniskor, aldrig fått uppleva lycka på riktigt. Han är verkligen kaninen i mina drömmar, och jag vet att jag aldrig kommer få äga någon sådan kanin igen, någonsin.

Tårarna rinner sakta ner för mina kinder, denna texten har varit oerhört jobbig att skriva då jag bara vill glömma vissa av dessa sakerna. Men det är nog viktigt att komma ihåg, att veta, att ingenting är omöjligt. Ett djur kan få
tillbaka livsgnistan, bara med lite kärlek och omvårdnad. Lite kärlek, kan göra så mycket. En kanin – min allra bästa vän? Jag tvekar inte ens, ja.

Min underbara pojke, underbara, finaste pojke.