Det låter ju inte sunt att en unge innan tonåren är aggressiv. Det är helt enkelt en aggressiv kanin och inte en tjurig tonåring. Vilket är en stor skillnad. Det kan ha slagit fel vid kombinationen mellan föräldrarna, vad vet jag. Men jag skulle avväga avlivning.

#1 Hans kullsyster är världens snällaste, så det är helt enkelt något i hans huvud som inte är som de borde vara. Men då är jag inte helt fel ute som tänker på avlivning…

#2 Ja han kan ju faktiskt ha något fel i huvudet, bokstavligen. Ex. en tumör eller liknande, ingen omöjlighet. Nej jag tycker inte du är fel ute, speciellt när kullsyskonet mår bra.

Hade jag varit i din sits hade jag nog gått i avlivningsspåret. Kanske växer det bort och det är bara något som han fått för sig för stunden. Men man vet ju aldrig om han skulle senare i livet föra sina gener vidare, dessa dåliga egenskaper som han en gång hade kan ju förstärkas väldigt lätt. 

Och som ni andra också är inne på verkar det ju något fel på stackarn. Sådär ska ju inte en kaninunge vara tyvärr. 

Jag skulle nog tyvärr avliva ungen om det fortsatte att eskalera. Han kan ju tyvärr också bli svårsåld. Inte för att det är någon anledning att avliva men det är ju något som kan överväga.

#4 Har ingen tanke på att sälja honom, tanken var att spara honom för vidare avel men det känns ju lagom kul. Utan det är avlivning alternativt behålla som gäller, och känns ju fel att behålla en unge som uppenbarligen har något fel mentalt.

Redan tidigt, 3 veckor gammal, så kunde han sitta och bita i mina händer. Oavbrutet. Tills jag tog bort dem. Då gjorde det förstås inte ont och jag tänkte att det bara var "smaka-på-saker-fasen" som ungar har. 

Känns bara så j-kla trist. Han var det jag hoppades på, 1 av 2 överlevande i en kull på 7. Finaste kaninen jag någonsin sett, så det tar emot. 

Men jag är inte själv med att bo här med kaninerna, jag har även mina barn som jag måste sätta i centrum. Och är det då värt att behålla en kaninunge som hugger fast i en, som har något mentalt fel, för min egna egoism skull? =/

Det jag tycker skulle kunna vara ett alternativ hade varit om han kom bort ett tag… Både djur och människor kan fastna i ett destruktivt mönster som är så mycket lättare att släppa när man kommer till en ny plats. Om inte annat så skulle ni ju se om aggressionen är han eller bara har slagit fel. Det skulle kunna vara så att han är olämplig som innekanin också, att han känner sig trängd för att han ser er hela tiden, springandes omkring i "hans revir" utan att han har något att säga till om och det bygger upp under ytan tills det smäller.

#6 Hade det funnits någon kaninkunnig människa, som hade plats & tid (kunna ha honom inne exempelvis) i min närhet så hade det självklart varit den första tanken jag tänkt. Men det finns ingen jag vet som frivilligt vill ta en arg kanin, och ingen som har de som innekaniner heller. Är väl där största problemet ligger. 

Sen så känns det fortfarande inte sunt att skicka iväg en kaninunge det är något "fel" med. För en frisk kaninunge attackerar inte "kallblodigt", han är trots allt inte ens 10 veckor gammal. Jag skulle vara en rätt värdelös uppfödare om jag skickade iväg en kaninunge som inte mådde bra för att jag inte fixade att ta bort honom :/ .

Jag skulle inte påstå att någon var ens en dålig uppfödare "för att de inte fixar att ta bort", eftersom det verkligen inte handlar om det, och inte bör handla om det. Tvärtemot tycker jag att avlivning alltid ska vara ett sista alternativ, och att visa att man är redo att hitta andra lösningar visar på att man har förståelse för hur kaniner fungerar och väljer att lägga ner tid istället för att ge upp direkt för att undvika skitsnack.
Jag litar på att ditt val handlar om kaninens bästa (för jag vet ju vem du är 😉), för att han mår psykiskt dåligt, och inte för att du inbillar dig att något annat skulle göra att folk såg dig som en dåligt uppfödare. (För tbh, det hade änna varit ganska kasst)

#8 Jag struntar ärligt i om vad andra skulle tycka om mig ifall jag tar bort honom. Det gör jag isåfall för hans skull, för att något inte står rätt till i hans huvud, inte för någon annans skull.

Jag frågade främst här då jag ville se om någon annan varit med om något liknande. Ifall någon annan haft en unge som var aggressiv trots att de vuxit upp i en bra miljö och alltid blivit väl behandlade.

#8 Avel handlar i grunden om att förstärka de gener man vill ska slå igenom samt få bort gener som man inte vill ha. 

Nu är kaniner inte riktigt "produktionsdjur". Men som fd anställd i en mjölkproduktion har jag dömt ut flera produktionsdjur pga som man kallar det i journalen "lynnesfel" - eftersom dessa djur kan (om det inte redan är) bli rent av livsfarliga. 

Som sagt, en kanin är inte som en ko och kan knappast sparka ihjäl någon ;) Men har man en svart och vit syn på avel måste man kunna ta dessa beslut. Generna ska inte vidare, punkt slut. 

Kan ju tillägga att detta är då mina åsikter och att säkert ingen annan håller med ;) Men avel är ändå avel, oavsett om man avlar på sällskapskaniner eller kycklingar. I grund och botten är det samma och jag tror det är viktigt att komma ihåg - speciellt i en hobbyuppfödning :)

#10 Jo fast i skillnad mot kor så tar man ju inte kull på varje kanin man har. Det är knappast jämförbart. Jag har 2/3 kaniner som jag aldrig skulle ta en kull på för jag tycker inte de har något att tillföra en avel, det betyder inte att dem i sig inte har något att tillföra världen (och främst mig). Sedan är det ju klart att man tar bort en kanin som mår psykiskt dåligt av att leva, men det är ju en helt annan sak än att ta bort varje djur som inte passar i en mall.

#9 I egen erfarenhet vill jag då påstå att kaniner som växer upp i bra miljöer där allt borde gå rätt oftare är de som slår slint än de som inte växer upp lika mycket så utan får mer kärlek som äldre (om inte det finns genetiska anledningar till aggression). De blir bortskämda och förlorar sin naturliga respekt för större djur, eller ja, för allt. Så om det är det du undrar, så är mitt svar att Ja, det händer.

Skriver inte till dig TS, utan till ALLA!

Tycker inte man ska avla bara för att avla med syfte att få fram trevliga kaniner. Finns sååå många kaniner som inte får den tid och kärlek de behöver. Att avla bara för att få snygga kaniner tycker jag är FEL. Visst ska man sträva efter att få snälla kaniner. Mår kaninen dåligt av humöret så är det såklart bäst att låta den få somna in, men tycker man ska ge den en chans innan! Det kan vara miljön som gör honom arg.  

Tycker inte vi behöver avla såå mycket, tror faktiskt det förstör kaninerna väldigt mycket när man håller på att avla. Att avla och ta bort kaniner man inte tycker passar är så otroligt FEL! Älska den istället för den som den är! Tror inte ni skulle tänka " Min bäbis har inte rätt kropp, hen har för liten rumpa" Skulle du då älska de4n mindre för det, ne det tror jag inte, utan du skulle nog göra allt för den, så avla inte för att få fram massa snygga djur, utan TA HAND OM DE DJUR SOM INTE FÅR DEN KÄRLEK DEN BEHÖVER!! Om kaninen får någon som gör allt och älskar den för den som den är, tror jag dem blir mycket snällare och även visar de sidor den döljer!

Har en kanin som är hur gullig och mysig som helst och slickar en, men han kan få riktigt humör ibland, men jag ÄLSKAR honom för den han är! Och jag tror att om han inte fått en bur med hage på gräset och inte mycket uppmärksamhet och hantering och ha andra okastrerade hanar omkring sig skulle blivit en riktigt aggressiv kanin!

TS - Tycker du ska ge honom en chans, bygg en stooor bur och ha honom inte vid okastrerade hanar och hantera och låt honom vara med mycket! Funkar inte detta, så är nogt tyvärr avlivning alternativet :(

LYCKA TILL! :)

Är han även sådan utanför hans revir? När han attackerar "tryck" med handen över huvudet ner huvudet mot marken och håll kvar en stund, då brukar de bli lugnare och se ut att skämmas lite!

#12-13

Jag har mina kaniner i inneburar inne i min lägenhet. Maxstorleken jag kan ha på bur är 120*60 i golvytan. De får dagligen rasta sig några timmar i lägenheten på golvet.

Angående att trycka ner honom så gör jag inget sånt. Jag vill inte under några omständigheter ens använda "milt våld". Det tycker jag är fel väg att gå. Trots allt, det är en kaninUNGE på 9 veckor. 

Jag har lyft undan honom ibland när han attackerat, vilket lugnat honom för stunden men inte gjort någon större effekt. Han har morrat på mig utanför buren, men inte attackerat mig där nej. 

Jag har inte heller några hanar i närheten, bara hans mamma. Som är världens snällaste kanin. Båda kaninerna är med JÄMT, och jag tar upp honom dagligen för en stunds gos. 90% fallen när barnen sover så att det är en lugn miljö. Han bor även högt upp, så det är bara jag som är inne i buren och pillar = ingen stress där. 

Angående att avla på temperament, klart det är viktigt att ha djur som har ett fungerande psyke. Kaniner kan likväl som andra djur också ha "lynnesfel". Jag tog inte denna kullen för att få trevliga kaniner, jag hade bra många fler punkter på min lista än så.

Menar inte att trycka ned hårt utan mer en visning att det här är inte okej, självklart ska man inte använda någon slags våld! Förlåt om det blev missförstånd där!

Ja, det är viktigt med bra psyke ja, och något man ska sträva åt! Och det är jättebra med flera punkter! Det var mest riktat till dem som avlar på att få snygga kaniner till utställning som jag syftade på!

Kanske funkar att kastrera honom, eller ta honom till en kunnig veterinär så de kan kika på honom, kan ju vara att han har ont eller något som vi inte vet.

TS, tycker inte att du ska ha dåligt samvete om du väljer att avliva kaninen. Han verkar ju uppenbarligen inte må bra själv. Speciellt med tanke på att han är lite väl ung för att det "bara" ska vara tonårshormoner som ställer till det. Det enda tips jag kan komma på om du ändå vill försöka med något är att ta kaninen till en veterinär för att verkligen utesluta eventuella fysiska sjukdomar eller annan smärta etc., som skulle kunna vara tänkbar förklaring till beteendet.

Annars är nog avlivning ingen dum idé. Mår en kanin dåligt (vilket jag utgår från att en så pass aggressiv kanin gör), oavsett anledning, så skulle man ju avliva om det inte finns något annat sätt att minska/ta bort dess lidande.

Jag får nog omvärdera mina tankar lite och börja se min nästan 10 veckor gamla kille som en tonåring, då han är könsmogen. Bytte till en mindre bur som får plats i köket (fortfarande laglig, så oroa er inte) så att han skulle få komma bort från sin mamma (han hade en 120-bur som stod ovanpå hennes bur), och inte ett morr sen dess.

Förhoppningsvis kanske det bara var de nya hormonerna i samband med hona precis under som gjorde att det slog lite slint i huvudet på honom. Vi får se vad som händer framöver, kanske detta bara varit en bra dag för honom =P . Som sagt, avlivning var inte mitt första alternativ. Denna kaninen är en på miljonen, så jag vill verkligen få ha kvar honom också.

Åhh, så härligt! Hoppas han fortsätter vara så snäll och fin! :D

Jag har haft kaninungar som bitit som vampyrer redan några dygn gamla, något som inte suttit i speciellt länge.. Har även kaniner efter riktiga monster till föräldrar och lyckats lugna med en hel del arbete. Du måste nog känna själv vad som är bäst. Jag personligen gillar hoppkaniner med sting, är inte rädd för att bli biten eller bråkad med. Dom kaniner jag älskat mest genom åren är mina absolut argaste och bitigaste honkaniner eftersom det krävts så mycket tid att få ordning på dom . När man sedan byggt upp den tilliten har man en vän över det vanliga.  Det bor flera kaniner hos mig som folk har tröttnat på pga aggressivitet, främst utställningskaniner och kelkaniner, och ingen av dom hugger längre. Mycket handlar om utrymme i fallen jag haft med att göra. Vissa kaniner känner sig trängda och provocerade oerhört lätt jämfört med normalkaninen, och det löser man med några kvadratmeter och en rejäl dos med tid. ( Att jag sedan är lika bestämd mot mina kaniner när jag fostrar dom som med mina illrar gör väl sitt. Jag visar aldrig rädsla, ger mig aldrig om någon bits eller attackerar. Det är jag som är chef, punkt slut. Beröm i överflöd när kaninen är trevlig är givetvis superviktigt också..)  Det finns undantag när tom jag hade avlivat… Om kaninen börjar skada sig själv anser jag att det är kört på riktigt. Det är ovanligt, men det händer.. Tack och lov har jag aldrig drabbats själv, än.. Hoppas iaf det går bra med din lille grabb. Ge honom många extrachanser. Kaniner är fantastiska djur….